• Allmänt. Dikning och täckdikning. Det finns många dikningsföretag.

• När behövs tillstånd? Tillståndsplikten och undantagen från denna. Naturvårdshänsyn.

• Tillståndsprövning. Hur ett dikningsföretag blir till.

• Kostnadsfördelning. Kostnadsandel fördelas efter vars och ens nytta.

• Broar och trummor. Väghållarens skyldigheter.

• Omprövning. Ändrade förhållanden i dikningsföretag - möjlighet att ompröva.

• Dikningsföretags organisation. Samfällighet, stadgar, styrelse, utdebitering.

• Avgifter, kostnader. Kostnader för tillståndsprövning.

Allmänt

Markavvattning innebär "varaktig avvattning av mark för att öka dess lämplighet för visst ändamål" t.ex. för jordbruksdrift eller exploatering. Dikning, vattenavledning, invallning och täckdikning är exempel på olika typer av markavvattning. När markavvattning berör flera fastigheter bildas vanligen en samfällighet - ett dikningsföretag.

Det finns minst 20 000 dikningsföretag i landet, de flesta tillkomna i slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet. Dikning för att vinna ny mark förekommer knappast längre, däremot kan det finnas behov av underhåll av befintliga företag. Omprövning av äldre dikningsföretag p.g.a. ändrade förhållanden aktualiseras alltmer ju längre tiden går.

Vattenlagen upphörde vid årsskiftet 1998/99. Bestämmelserna om markavvattning finns numera i Miljöbalken (MB) och i Lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LVV).


När behövs tillstånd?

För markavvattning gäller generell tillståndsplikt. Det finns två viktiga undantag, nämligen täckdikning och dikesrensning (normalt underhåll). Omläggning av en rörledning på oförändrat djup räknas som underhåll. Om du ska rensa ett vattendrag, där det finns fisk, är du skyldig att anmäla det till Länsstyrelsen, som kan ha synpunkter på tidpunkten och sättet för rensningen.

Rätten att utföra ny markavvattning är numera kraftigt beskuren. I princip råder dikningsförbud i hela södra Sverige, men Länsstyrelsen kan ge dispens. Bestämmelsen har till syfte att skydda de våtmarker som finns kvar.


Tillståndsprövning

Vattenlagen upphörde vid årsskiftet 1998/99. Bestämmelserna om markavvattning finns numera i Miljöbalken (MB) och i Lag med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LVV).


Kostnadsfördelning

Kostnaderna för att utföra och i framtiden underhålla ett markavvattningsföretag ska fördelas mellan deltagarna efter vad som är skäligt främst m.h.t. den nytta var och en har av företaget. Vid beräkningen av denna nytta beaktas bl.a. markens bördighet, nivåförhållanden och markanvändning. Kostnadsfördelningen kan också grundas på en överenskommelse som de berörda fastighetsägarna har träffat.

Vid större vägar kan det bli aktuellt att väghållare ska ingå i företaget. En förutsättning är att vägen har en avsevärd inverkan på markavvattningsföretaget.

Många markavvattningsföretag utnyttjas även för att leda bort avloppsvatten. Utsläppet av avloppsvattnet kan påverka underhållskostnaderna t.ex. genom ökad igenväxning av öppna diken. Det är därför rimligt att avloppsutsläpparna deltar i underhållskostnaderna. Kostnadsfördelningen mellan avloppsintresset och markavvattningsintresset ska grundas på vattnets mängd och beskaffenhet. Om avloppsvattnet kommer från ett kommunalt reningsverk blir det kommunen som svarar för avloppsintressets kostnadsandel.


Broar och trummor

Om det behövs en bro eller trumma under en väg för att avvattna uppströms belägen mark (intill 1,2 meters djup), så är väghållaren normalt skyldig att bekosta åtgärden genom vägen. Skyldigheten gäller åker- och ängsmark. Bestämmelsen är inte tillämplig på ägovägar. Om det finns äldre vattendom eller tillstånd till bron eller trumman, så gäller det tillståndet med de villkor som finns fastställda. Väghållarens kostnadsansvar är begränsat uppåt. Om det blir avsevärt dyrare att bygga ny bro eller trumma än den skada som uppstår om åtgärden inte utförs, får väghållaren i stället betala ersättning för skadan. Väghållaren är underhållsskyldig i broläget.

Bestämmelserna om väghållarens ansvar är också tillämpliga på banvallar för järnvägar.


Omprövning

Många markavvattningsföretag är gamla. Det kan då ha inträffat ändringar som inverkar på kostnadsfördelningen eller företagets omfattning (vilka diken som ska vara gemensamma). Lagen ger möjlighet att ompröva markavvattningsföretag. Sådan omprövning görs som ansökningsmål i miljödomstolen. Ansökan lämnas in till länsstyrelsen. Exempel på ändringar som kan motivera omprövning är ändrad fastighetsindelning, tätortsutbyggnad och avloppsvattenanslutning. I vissa fall kan det t.o.m. ha inträffat så stora förändringar att markavvattningsföretaget inte längre har någon uppgift att fylla, t.ex. om man anlagt en våtmark över diket. Genom omprövningsförfarandet kan det bestämmas att företaget ska upphöra.


Dikningsföretags organisation

Handläggningen av ett markavvattningsärende avslutas vanligen med att det bildas en samfällighetsförening (föreningsförvaltning). Delägarna beslutar om stadgar som reglerar företagets organisation, styrelsens sammansättning, tid för stämma m. m. Samfällighetsföreningen registreras i lantmäteriets register och får status som juridisk person. En enklare form av förvaltning är s.k. delägarförvaltning. Den passar bäst i små företag, eftersom delägarna måste vara eniga om alla beslut. Styrelsens uppgift är att tillvarata dikningsföretagets intressen och att sköta drift och underhåll av anläggningarna. Styrelsen har rätt att göra utdebiteringar bland deltagarna för att skaffa pengar till verksamheten.

Bestämmelserna om föreningsförvaltning gäller inte dikningsföretag tillkomna före 1984. För dessa dikningsföretag har i regel inte beslutats om stadgar. Däremot finns det vanligen en styrelse som verkställer underhållsåtgärder och gör erforderliga utdebiteringar. 1918 års vattenlag är fortfarande tillämplig i dessa hänseenden. Om delägarna så önskar kan de när som helst gå över till föreningsförvaltning. Ansökan görs till lantmäteriet som utser en sammanträdesledare.


Avgifter, kostnader

I samband med att ansökan om markavvattning ges in till länsstyrelsen tas en avgift ut som är avsedd att täcka en del av myndigheternas kostnader för tillståndsprövningen. Avgiften är f.n. 875-5 600 kr beroende på vilken dikeslängd prövningen omfattar. Sökanden ska dessutom betala länsstyrelsens och domstolens utlägg för annonsering och eventuell sakkunnigutredning. I ansökningsmål om markavvattning svarar deltagarna för sina egna kostnader.

Den största kostnaden blir som regel kostnaden för sakkunnigutredningen, som kan bli omfattande. Ibland måste det göras fältarbete för att få fram underlag för det tekniska förslaget och kostnadsfördelningen. Det har också betydelse vilka motstående intressen som finns och om många deltagare berörs. Om det går att träffa överenskommelse om kostnadsfördelningen minskar utredningsbehovet.