Golf & grönytedränering
Denna avdelning behandlar i första hand golfdränering men det mesta är även tillämpbart på andra grönytor som fotbollsplaner, parkanläggningar etc.
Huvudprincipen för grönytedränering skiljer sig inte
markant från traditionell dränering av jordbruksmark. Dock har det visat sig att
täckdikningsintensiteten bör vara avsevärt större på ytor som snabbt ska kunna
användas efter regn. Exempelvis har många golfbanor anlagts på tidigare
jordbruksmark där man i bästa fall har en någorlunda fungerande
jordbruksdränering. Det vanligaste fel som då gjorts är att man inte tagit
hänsyn till att växtodlingen på en grönyta i de flesta fall, är att betrakta som
en intensivodling som ställer betydligt högre krav på dräneringen. Och att det
därmed är viktigt att täckdikningen anpassas efter rådande jordarts- och
väderleksförhållanden. Det är dessutom av största vikt att göra klart för sig
behovet av snabb upptorkning och med dessa parametrar projektera dikesavstånd,
läggningsdjup och ledningsdimension. Naturligtvis blir det mycket dyrare och
svårare att åtgärda problemet i efterhand, när kanske både bevattnings- och
elledningar är installerade.
Med utgångspunkt från ovanstående är den allmänna rekommendationen ett dikesavstånd på 5-10 meter, där jordens styvhet (läs lerhalt) i första hand avgör. I princip gäller att ju högre lerhalt, ju tätare dränering. Stamledningar dimensioneras med utgångspunkt från vilken sammanlagd yta som ska avvattnas och att vid en större intensitet, mer vatten måste kunna ledas bort snabbare. Detta resulterar i större stamledningsdimension jämfört med jordbruksdränering. Observera att hänsyn också måste tas till omgivande områden, exempelvis skogsmark som avvattnas via dräneringssystemet. Under förutsättning att de enskilda grenledningarnas längd inte överstiger ca 150 m är dimension 58/50 tillräcklig för dessa.
Ett för högt grundvattenläge gör att gräsets rotsystem inte kan utvecklas på ett önskvärt sätt. Detta beror i första hand på att roten bara kan ta sig fram i luftfyllda porer. Ett rejält rotdjup försäkrar växten om en optimal andel växttillgängligt vatten och ett markant förhöjt växtnäringsupptag. Ett resultat härav blir bl a. att bevattning av fairway-ytor kan minskas drastiskt och att filtbildning i rotsystemet där roten i princip inte har kontakt med mineraljorden förhindras. Andra effekter är att säsongen förlängs både vår och höst och att utvintringen minskar påtagligt. Helt enkelt en härdigare växtlighet som på ett utmärkt sätt motstår nötning och slitage från maskiner och spelare. Rekommendationen är därför att i möjligaste mån försöka uppnå samma läggningsdjup som rekommenderas för traditionell jordbruksdränering. Dvs ca 1 m för stamledningar och 0,8-0,9 m för grenledningar. Generellt gäller också att ju grundare ju tätare. Helt enkelt för att dräneringseffekten vid ytan avtar ju grundare ledningen ligger.
Ytterligare en anledning till ovanstående läggningsdjup är att markens förmåga att buffra stora vattenmängder i samband med regn blir mycket större, och spelet därför kan komma igång snabbare.
Även om detta fenomen av naturliga själ är så mycket vanligare på dåligt dränerad mark kan det förekomma att framförallt intensivt använda ytor även på mark som rimligtvis har tillfredsställande dränering kan få problem med ytvatten. Vanligen på de tyngre jordarna eller andra jordar som beroende på kornstorleksfördelning har låg vattengenomsläpplighetsförmåga. Den effektivaste lösningen på detta är att fylla rörgraven med dräneringsgrus ända upp till ytan. Skulle sedan ändå problem uppstå har man utomordentliga möjligheter att skapa en effektiv ytavvattning med hjälp av slitsdränering tvärs det befintliga dräneringssystemet. Slitsdräneringen får därvid anslutning till dräneringsledningarna lika tätt som cc-avståndet mellan ledningarna.
Vid
lågpunkter där vatten trots allt samlas kan särskilda ytvattenintagsbrunnar
installeras.
Det är minst lika viktigt som för traditionell jordbruksdränering att det upprättas en plan över dräneringssystemet. Framförallt för att det endast då finns förutsättningar att stamledningarna dimensioneras rätt. Dessutom underlättar planen framtida skötsel och underhåll. Ofta blir den ett värdefullt dokument för att dra lärdom om dräneringens intensitet. Behövs kompletteringar är det lätt att lägga fler ledningar mellan de tidigare utan att behöva gräva för att konstatera var dessa ligger. Vid projekteringen görs också bedömning om jordart, järnutfällning etc. allt för att undvika misstag och framtida kostnader.
Särskilda problem kan uppstå i sandbunkrar eftersom dessa om de ansluts till det ordinarie dräneringssystemet kommer att få ett grundare dräneringsdjup än omgivande mark. Man blir förvånad över att det kan stå vatten i en bunker som består av sand som uppfattas som mycket genomsläppligt. Flera faktorer påverkar, bl a. som tidigare nämnts ledningens djup, inläckningsmotstånd i ledning och filtermaterial, bunkermaterialets sammansättning etc.
Svårigheterna består ofta i att hålla isär bunkersanden från dränledningens kringfyllning, som om den är för grovkornig snart sätts igen av sanden varvid ledningen riskerar att på sikt fyllas med de finare sandfraktionerna. Därför är kravet på inslamningsskydd runt ledningen här mycket viktigt. Var därför noga vid valet av dräneringsgrus och tillse att det uppfyller samma krav som för jordbruksdränering (se kornstorleksfördelningskurva i läggningsanvisning under rubriken Nedladdning).
Att skilja materialen åt med hjälp av geotextil är sällan någon effektiv lösning helt enkelt för att den kommer att ligga grunt i konstruktionen och att det måste till ett visst vattentryck (läs vattenpelare) för att vattnet ska kunna passera väven. Dessutom tenderar geotextilen att täta mer och mer allteftersom de finare partiklarna i bunkersanden transporteras ner mot filtret. Om man ändå vill experimentera med denna typ av produkt är det viktigt att den lägsta bruksklassen används (bruksklass I). Möjligen skulle odlingsväv av den typ som används inom trädgårdsnäringen kunna användas. Om inget annat hjälper kan man tvingas att göra en lokal, djupare dränering i och runt bunkern som sedan leds till en enkel pumpbrunn för att med hjälp av pumpning leda bort dräneringsvattnet till det ordinarie dräneringssystemet.
Vid nyanläggning görs projekteringen och täckdikningsinstallationen lämpligen efter grovplaneringen med samma teknik som vid jordbruksdränering. Tänk på att det kan vara intressant att få projektörens synpunkter redan innan grovplaneringen så att man inte fördyrar dräneringssystemet i onödan med oövertänkta markplaneringsåtgärder. Är jorden någorlunda stenfri är det alltid mest kostnadseffektivt att utnyttja någon av de specialiserade täckdikningsentreprenörer som verkar inom området. I annat fall gäller traditionell schaktning med någon form av grävmaskin. Ofta har även här samme entreprenör möjlighet att utföra arbetet, och är i så fall att föredra eftersom han normalt har bäst kunskap om dräneringens utförande.
På befintliga system
bör man först kontrollera att ev. utloppskanaler inte är igenslammade. För
större öppna kanaler finns ofta s k dikningsföretag inrättade. Konsultera därför
Jordbruksverkets vattenenhet innan åtgärder utförs på dessa. Därefter går man
vidare och lokaliserar och undersöker om befintliga stamledningar är intakta och
ligger på tillräckligt djup, och i så fall är möjliga att använda i det nya
systemet. Utloppens nivå och kondition är helt avgörande för det kommande
systemets funktion.
Går inte befintliga stamledningar att använda är det
bara att börja från början och låta projektera ett nytt system. Tekniken är den
samma som för nyanläggning med undantag för att större omsorg bör iakttagas för
att minska skador på grönyta och mark. Därför är det ofta bättre att försöka
skapa körstråk för de tunga transporterna med uppgrävt material och
dräneringsgrus. Det har visat sig inom lantbruksforskningen att det är bättre
att koncentrera körningen till speciella stråk jämfört med att sprida ut den
över ett större område. Packningsskador uppstår lättare på en vattenmättad jord,
och av den anledningen får man bästa resultat om dräneringen utförs under den
torrare delen av året.
Eftersom denna sammanfaller med det mest intensiva utnyttjandet kan det på golfbanor därför vara en stor fördel att anordna ett provisoriskt spelfält att ta i anspråk när dräneringsarbetet utförs.
Som tidigare nämnts kan ytvattenavledningen förbättras med slitsdränering, som består av ett nätverk av 5-7 cm breda och 10–20 cm djupa, nedfrästa strängar med sand eller dräneringsgrus. Normalt cc-avstånd är från 0,5 m och uppåt beroende på behov. Viktigt är att dessa strängar har en direkt anslutning till grusfyllda dräneringsschakter. Därför läggs slitsarna ofta tvärs befintliga rörledningar.
Enligt Miljöbalken är dränering av golfbana tillståndspliktig verksamhet varför samråd med länsstyrelse är nödvändig.
I övrigt hänvisar vi till övriga avdelningar på denna hemsida.
